På nyårsafton åkte vi till Universal Studios. Här är John och jag framför globen utanför själva nöjesparken.


Vi hittade läskiga klubbor med galet mycket glasyr på. Det fanns väldigt mycket knasiga bakverk i USA.


Ett kvaddat rymdskepp.


Och en uppochnervänd glassko.


Den största julgranen jag sett. Helt galet stor.


Hajen! Damdam, damdam..


Det var helt stört mycket folk där.


Vi träffade på Marge och Homer Simpson.


Här är jag i kön till rundturen. Eftersom det var så knäppt mycket folk fick vi vänta i nästan två timmar.


Äntligen kom vi på tåget som skulle ta oss runt på inspelningsområdet.


Vi blev attackerade av King Kong i en helt galet 3D "bio", där vagnen skakade och dinosaurier dreglade på oss.


Bilar exploderade.


Och vi hamnade mitt i en jordbävning på tunnelbanan.


Efteråt gick vi och åt på Bubba Gumps, en restaurang som var helt efter Forrest Gumps tema. Helt fantastiskt!


Det fanns citat från fimen överallt.


Och menyn med efterrätter och drinkar fanns på ett pingisrack, så himla fiffigt.


Här är jag, John och Karen. Mamman i Simons värdfamilj.


Min mat. Det godaste jag någonsin ätit. Dör lite bara jag tänker på det.



Vi gick förbi Hard Rock Café, men där var det en privat fest så vi kunde inte gå in och kika.


Vi hittade en helt knäpp godisaffär med legobitar av druvsocker. Man kunde bygga med dem som med vanliga legobitar.


Efteråt åkte vi hem till Simons värdfamilj, klappade deras fina hundar och åt god mat. Finfin dag!

Söndagar är mysdagar, så därför mötte vi upp Love och Anna för att bada på äventyrsbadet här i Växjö. När vi badat oss alldeles trötta och hungriga begav vi oss hem till mig och John för att äta middag.


Vi gjorde egen pizza! En halva var. Min var täckt av sparris, valnötter, fetaost, champinjoner och avokado. Galet gott.


Sture styrde och ställde vid datorn, han tyckte att vi skulle titta på det här klippet med bästa Anders & Måns.


Brownies i kladdkaksform till efterrätt.


Vi satt och pratade länge om stormar och studsmattor. Men när det blev så sent att Sture somnade så här i Loves knä förstod vi att det var dags att kramas hejdå. Mysigaste söndagen på länge.

Frukost och en blyg katt.

I lördags hade vi spelning med Oxford Circus på Uffe's källare. Eftersom vår trummis har flyttat till London, träffades vi tidigt på förmiddagen för att öva med vår inhoppare.


Här är han, förresten. Brusig och suddig, men galet bra på trummor.


Peppande ord på väggen, bra om man är nervös inför en spelning.


I pausen mellan rep och spelning hann vi med att titta på Peter Pan. Där fanns det superglada barn som på riktigt trodde att de kunde flyga (en liten flicka sprang upp från publiken och runt på scenen medan hon flaxade med armarna). Barn är så himla härliga.


En liten snabbis hem för att klappa katt och dricka té.


I väntan på att få gå på scen spelade vi lite skitgubbe. Sedan poff paff var det vår tur. Det gick verkligen superbra. Jag blir så himla lycklig i magen av att spela ihop med de finaste människorna i galaxen. Efteråt var vi så trötta att det enda vi orkade var att somna framför en film. Fin kväll med superfina människor.
(Om ni vill se bilder från spelningen kan ni klicka här.)

Det är mycket katt nu, men det är ju nästan oundvikligt, han är ju så himlans söt.
(De första, och förhoppningsvis de sista webcam bilderna på bloggen. Jag lovar.)




Ungefär galaxens finaste katt. Så himla mysig.


När han pussats klart somnade han på min axel, jag smälter lite.

Jag har fått dille på allt som är mintgrönt (det måste ju vara den bästa färgen någonsin) och klädde därför om min kalender i ett mintgrönt papper. Små kaniner och en katt som jag målat i paint fick också vara med. Så ser min tvåtusenelva-kalender ut, vårigt fint i vintermörkret.

Igår repade vi som vanligt med Oxford Circus på Uffes Källare.


Där finns det ett knäppt kylskåp.


Fina bilder på väggarna.


Väggarna, taket, dörrarna är täckta av små autografer från alla band som spelat där. Fiffigt och charmigt.

Vi spelar förresten där (på Uffes källare, ligger vid domkyrkan i Växjö) på lördag (kulturnatten!) klockan 20.00. Om du bor i Växjötrakten, kom och lyssna! Vi är snälla och spelar superglad pop (ibland bjuder vi även på bullar).


När jag och John kom hem bestämde vi oss för att baka kladdkaka, efter det här receptet. Det är det enda som finns att göra klockan elva på en tisdagkväll när man är alldeles för pigg för att sova.



Vi hade inget ströbröd att bröa formen med, så vi tog havregryn i stället. Fungerade minst lika bra.


Under tiden man väntar på att kakan ska bli klar kan man dansa tryckare till tiny dancer och klappa världens tröttaste (och sötaste) kisse.


Egentligen ska kakan stå i kylen över natten, men vi var ju tvungna att provsmaka lite. Galet god!

Fina fina sture. Han börjar bli riktigt hemmastadd hos oss nu. Första natten var han superorolig och väckte oss runt fyra tiden, men nu trivs han fint. Jag har aldrig stött på en mer kelsjuk kisse, han vill vara med överallt och pratar med oss hela tiden. Spinner högt och mest hela tiden. Finaste kissen i galaxen.

Låt mig få presentera Sture. Han är en liten stilig kattunge som numera bor hos oss. Det gör mig så lycklig i hjärtat. Som jag har väntat på en ny liten vän. Just nu ligger han ihopkurad under sängen och sover, det är ju ganska läskigt för en kissunge att byta hem. Hoppas hoppas att han ska trivas hos oss. Lille Sture.

Jag, John och hans lillebror Jonathan har strosat runt på stan hela förmiddagen. Mysigt och perfekt att göra på en lördag. Detta fick följa med oss hem:


En kökshandduk och en téburk från Lagerhaus.


Och två små äggkoppar från Kupan.
Nu är ser vårt kök ännu mer ut som en godisbutik, galet fint.

Vintern är inte min vän just nu. Jag vill ha gnistrande frost, pudersnö och tända ljus, inte grådaskigt regn och isgator. Inte alls. Jag går sönder lite när jag tänker på att det bara är Januari och flera månader kvar till riktig vår. Det gör mig rastlös, men alldeles för trött för att göra något annat än att ligga under täcket och läsa en bra bok.

Bästa Mumin gör mig därför sällskap om dagarna numera.

Jag fyller lägenheten med växter för att skynda på våren lite.


Den finaste tekannan jag sett och en bollig växt på köksbordet piggar upp frukosten lite.


Jag och John har förvandlat vårt sovrumsfönster till en djungel. När man kisar och tittar ut kan man nästan tro att det är träden utanför, och inte krukväxter, som är gröna.


En rosa blomma har fått flytta in och står nu på soffbordet. Lite finare, och man kan nästan nästan tro att det är vår i luften.

En dag bestämde vi oss för att besöka ett slott som vi hade hört var fint. Vi tog bilen förbi Santa Barabara och besökte Hearst Castle.


Kustvägen var helt galet fin.


Spännande blommor vi hittade vid en mack där vi stannade och köpte reseproviant. Här såg vi också vår andra kolibri, men den fastnade aldrig på bild.




När vi kom fram blev vi förföljda av hungriga fåglar.



Vi åkte ner till stranden medan vi väntade på att rundturen skulle börja.




Så himla fin strand.



En strandad sjöstjärna som tidvattnet spolat upp och någon anemon (?) av något slag.



Efter en timme startade rundturen. Här är vi vid den helt fantastiskt fina poolen utanför slottet.



Tänk att vakna upp till denna utsikten varje dag.


Inuti fanns det fantastiskt fina tak.


Och mängder av vackra tyger.


Ett eget bibliotek hade inte varit fel.


Fina lampor och mäktiga eldstäder fanns det också gott om.


En häst med människoögon. Lite läskig, jag hade nog inte vågat ha den ovanför mig när jag sov.


Hela rundturen avslutades vid det romerska badet. Bottnen på bassängen var belagd med mönster i 24karat guld, helt knäppt. Fin dag och makalöst fint slott.

En bild som jag tog på Johanna i Los Angeles. Hon är så snäll som alltid ställer upp när jag vill fota, min fina lilla syster. Världens tur att som fotogalning ha en fotogenisk lillasyster.

Molly.

Jag har varit bortskämd med att alltid ha djur. Pälsbeklädda vänner i alla dess former. Charmiga hundar, fantastiska hästar och tillgivna katter. Fina små följeslagare. Alla lika älskade fast på olika sätt. Jag måste ha en liten (eller stor) pälsboll till vän nära mig annars är jag inte hel. Det har jag förstått nu när jag flyttade ifrån landet (på riktigt) in till staden. Hjärtat är så tomt utan en varm nos som väcker en på morgonen. Jag längtar så att jag går av på mitten tills en liten krabat flyttar in hos oss. Än har vi inte hittat någon som passar oss (antingen är den för dyr för ett par studenter eller så bor den alldeles för långt bort), jag letar i tidningen och på internet varje dag. Till slut så hittar vi väl också en vän.

Fredagsfika.


Lördagssnö.


Lördagskatt.


Lördagsgodis.


Galaxens finaste.



Lördagsmusik.


Söndagsfrukost.

En dag packade vi våra väskor och åkte iväg till Disneyland i Los Angeles. Vi valde fel dag, för just den dagen var det helt fullpackat, det hade inte varit så mycket folk på 10 år. Så vi fick inte komma in på själva Disneyland förrän på kvällen, istället fick vi gå in på äventyrsparken bredvid. Två nöjesparker till priset av en, inte oss emot.


På vägen dit körde vi genom centrala Los Angeles och såg enorma, blänkande höghus.


Det hade varit kallt på natten så bergstopparna var täckta med snö.


Inne på äventyrsparken fanns det ett gigantiskt pariserhjul med vippande korgar.


Vi hittade en italiensk restaurang som såg fin ut. Kanske den godaste pastan jag någonsin ätit med räkor, vitlök och ett tjockt lager parmesan.


Efter maten ville de andra åka karusell, men eftersom jag inte klarar av karuseller som går runt runt, och John inte kommer överrens med bergochdalbanor gick vi på upptäcksfärd istället. Vi hittade en klätterborg full av ungar.



Sedan hittade vi den bästa åkturen någonsin! Som Colorado på Liseberg fast ungefär åtta gånger bättre!





Vi stannade ett tag för att kika på fåglarna som bodde i dammen på området och för att vila benen.


Sedan mötte vi upp de andra vid pariserhjulet, och så plötsligt var det dags att gå in på det riktiga Disneyland!


Hela området var täckt av julpynt.


Det snöade! Fast på låtsas.


Fin bioskylt.


Slottet var galet fint upplyst, på håll såg det ut som gnistrande frost.


Gågatan, full av julpynt.




Poff, så fylldes himlen av fantastiska fyrverkerier!


När fyrverkerierna var över gick vi närmare slottet och då såg vi att hela slottet var täckt av fantastiska ljus-spiraler.


Jag förälskade mig i dessa lampor som hängde vid Alice i Underlandet.


När benen var trötta och vi knappt kunde hålla ögonen öppna begav vi oss hemmåt igen. Disneyland var en fin upplevelse trots allt folk.

Igår var den sista lektionen i kursen för analogt fotografi. Lite vemodigt, trivdes verkligen med klassen och lärarna. Här är i alla fall mitt projektarbete. Vi skulle arbeta utifrån ett begrepp och jag valde ordet "filter" att arbeta utifrån. För jag tycker det är så himla spännande att två människor kan titta på samma föremål med ändå se olika saker. Så för att illustrera detta fotograferade jag genom olika filter.


Här är utan något filter alls. Måste ha rört på mig för denna blev aningen oskarp.


Genom organza-tyg på en av mina klänningar.


Genom ett vinglas.


Genom ett par solglasögon.


Här knycklade jag ihop lite plastfolie och hade framför.


Genom botten på ett glas.


Virkad duk.


Min favorit, fotad genom chiffongtyg.
Blev nöjd med resultatet trots alla motgångar. Kommer sakna kursen och att få jobba i mörkrummet. Måste ha ett mörkrum när jag blir stor.

Det roligaste, sötaste och knäppaste jag sett på länge. Kan inte sluta skratta.

Jag går en analog fotokurs på universitetet här i Växjö, och vi har vår slutredovisning på torsdag. Klantigt nog glömde jag mina filmer på hotellrummet i Los Angeles så idag fick jag panikfota en till. Min lillasyster, som är snäll nog att alltid ställa upp som modell, har fått magsjukan så jag fick ställa mig framför kameran istället. Jag är superovan att stå på andra sidan, så det var ganska obekvämt och lite läskigt när den analoga kameran åkte fram. Jag håller tummarna för att det ska bli bra ändå.


Här är en testbild från min digitala kamera från när vi kollade ljuset. Obekväm, trött och aningen stressad.

Appropå kameror och sånt. Jag blev nästan med ny kamera idag. En Canon 7D. Jösses, vad jag vill ha en sådan! Jag hittade en för nästan halva nypriset på blocket, dock ville säljaren att jag skulle åka och hämta den pga riskerna med att skicka den på posten. Tråkigt nog bor han i Hudiksvall, 8-9 timmar härifrån... så jag får leta vidare.

En dag åt vi en supergod wok som man fick plocka ihop själv, och jag fick en uppmaning att spendera mer tid utomhus.




En annan dag spenderades på ett köpcentrum i närheten. Där fanns den knäppaste affären jag någonsin sett, med små fina hundar i skyltfönstret. Jag hittade en fransk bulldog som jag förälskade mig i (dock fastnade den aldrig på bild) och mitt hjärta krossades lite när jag var tvungen att gå därifrån utan den.


Jag och John köpte världens godaste glass: hallonsorbet med varm fudge, choklad och vispgrädde.


På kvällen gick vi på Narnia i 3D. Den var superfin, såklart.


En annan dag bestämde vi oss för att åka till Malibu Beach med Simons lagkamrat Alex. På vägen dit stannade vi så att John, Simon, Alex och Pär (min systers pojkvän) kunde köra gokart.


Vi kom fram precis lagom till solnedgången.


Eftersom det var vinter även i Los Angeles (trots 20-25 grader om dagarna) blev det ganska kallt när solen försvann (därav min frusna min, och röda näsa).


Ett stelt och lite knäppt gruppfoto.


Alex och Simon. Hans pappa var svensk så han kunde säga "knaeckebroead" och "koettboullar".


En hoppande pojkvän.


Så himla fin solnedgång.


Alldeles för fin för att slösas bort, tyckte vi, så John fångade den och tog med hem. Kan behövas nu i vinterrusket.

Ett par mjuka små vänner som föddes hos oss för något år sedan.

Jag kan knappt vänta tills små trampdynor tassar fram på vårt golv i lägenheten. En liten vän som lägger sig nära när man sover och värmer frusna fötter med sin varma mage. En filur med mjuk päls som tuggar på skorna fast den inte får. Idag har vi svarat på en annons på blocket, jag har en fäbless för svartvita katter med tuffsig päls så det var svårt att låta bli. Hoppashoppas att den vill flytta in hos oss.

När vi äntligen kommit fram till Los Angeles letade vi upp bilen vi hyrt och försökte ta oss till hotellet. Det var inte så lätt för vägsystemet är helt annorlunda än här i Sverige, dessutom var vi galet trötta efter 12 timmar på flygplanet, så vi irrade runt i Los Angeles centrum i 2,5 timmar innan vi hittade till motorvägen som skulle ta oss till vårt hotell. Väl framme somnade vi bums.


När vi kikade ut genom fönstret dagen därpå blev vi lite extra glada när vi såg en pool nedanför, det var alldeles för mörkt för att lägga märke till den kvällen innan. Denna poolen var dock för kall för att vi skulle doppa mer än tårna, i alla fall på kvällen när vi badade. Bubbelpoolen som låg bredvid använde vi däremot ett par gånger.



Så himla vackert landskap. Det fanns kulliga berg vart man än vände sig.


Vårt bagage kom bort någonstans på vägen och blev oturligt nog kvar i Zurich, så vi åkte till ett shoppingcenter med överdådiga juldekorationer för att köpa ett ombyte kläder.


Där fanns det ett tåg med en moloken pojke.


Och en helt knäpp godisaffär. Dock visade det sig, några dagar senare, att godiset inte alls var så gott som det såg ut.


Vi åkte till hockeyhallen för att titta på Simon. När det är jul i USA då är det verkligen jul, till och med i ishallen.


En dag åkte vi till the Ronald Reagan Library som ligger i Simi Valley där Simons värdfamilj bor. Då blev John såhär uppspelt!


Min lillebror! Han är kameraskygg (stackaren som har en fotogalen familj) och ser därför ut som en liten ledsen hundvalp på alla bilder.


Corey, den äldsta sonen i Simons värdfamilj.


Väl inne på Ronald Reagan Library fick man gå in i det riktiga flygplanet som han och hans medarbetare flög i. Det hade plockats isär och sedan ihop för hand (!) för att kunna komma på plats.



Utsikten från fönstret var helt galet fin.
Det var dock lite läskigt hur de smög in propaganda lite här och var. Det märktes inte bara här utan i hela USA. Det gjorde mig ganska nervös, för hur många ser verkligen att faktan är vinklad? Lite läskigt.


I ett rum hade de byggt upp en liten modell av vita huset, på baksidan kunde man kika in i rummen.


Den finaste miniatyrgranen jag sett.


I samma rum fanns det julgranar. Varje julgranar symboliserade ett årtionde i USAs historia. I ett fanns det ett piratskepp.


Femtiotals julgranen.


Den allra bästa julgranen. Vem vill inte pryda sin julgran med en klarinett och en höghatt? Måstemåste ha det i nästa julgran.


På baksidan fanns en bit av Berlinmuren.


Så vacker utsikt.


Så normala som vi kan bli. Ungefär.


På kvällen åkte vi hem till Simons värdfamilj för att äta amerikans julmiddag. Vi åt knasiga nachochips till efterrätt.


Deras julgran var fullproppad med allt möjligt. Tåg, stjärnformade kor och snögubbar. Supermysigt.


Värdfamiljen hade två hundar, Miley och Alex, båda är adopterade från ett rescue center. Så himla fina hundar. Detta är Miley, en boxer-pitbull blandning.


Och Alex. En korsning mellan tax och chiuaua. Ungefär världens sötaste hund som dansade på bakbenen och somnade i knät.
Detta var de första dagarna i Los Angeles, under dessa var vi mest trötta av jetlag (jag somnade i värdfamiljens soffa flera gånger) men hade det ändå superfint.

Resan till Los Angles var helt knäpp. Först blev min mammas pass galet försenat på grund av snöovädret i Europa, hon är brittisk medborgare så passet var skickades från Frankfurt bara några dagar innan vi skulle åka. Detta resulterade i att hon på söndagen var utan pass, och vi skulle åka från Köpenhamn kl 12 på måndagen. Tack vare fantastiska internet fick vi reda på att det skickats och skulle befinna sig på Landvetter kl 7 på måndagmorgonen. Jennys fina pappa ställde upp och skjutsade upp henne. Tillsammans letade de reda på mammas pass, hon hoppade på ett flyg och var framme i Köpenhamn tjugo i elva. Helt galet. Vi var ganska nervösa när vi stod på Kastrup och väntade på henne, och hoppades, hoppades att hon skulle komma med planet.


Dock var all stress helt förgäves då Heathrow (där vi skulle mellanlanda) var stängt på grund av snöovädret. Engelsmän och snö är ingen fantastisk kombination. När vi fick reda på att vårt flyg var inställt sprang vi till väntsalen och hämtade en nummerlapp. Numret som blev betjänat var 265, vi hade nummer 596. Så vi väntade och väntade.

Väl framme vid disken fick vi reda på att det var nästintill omöjligt att ta sig till Los Angeles, speciellt då vi var så många. Vi blev ställda i väntelista på ett flyg till Chicago, men när vi kom fram var det bara en plats kvar, så vi sprang tillbaka till informationen. Väntade i lite mer i en timme och fick till slut biljetter till Los Angeles via Zurich. Dock var detta på onsdagmorgonen, så vi tog in på ett hotell i Malmö i 2 nätter.


Där fanns det en super-rosa gran och en lite mindre rosa julbock.



Vi åt pasta på en restaurang med fina lampor.

Fina föräldrar.

Dagen därpå spenderades på stan. Jag köpte ett par kjolar på rea och John fördrev tiden genom att boxas med sig själv. Ungefär.

Innan det var dags att springa tillbaka till hotellet för att sova värmde vi oss med världens godaste chokladmjölk. Jag fick en fin gräddmustasch på köpet.

Nästa dag befann vi oss till slut på Kastrup igen (trots försenade tåg). Jag kramade elefanterna hejdå och vi hoppade på planet till Zurich. Dock var det en timme försenat så vi missade vårt plan till Los Angeles. Igen. Vi blev återigen satta på väntlista till ett flyg till Los Angeles. Vi sprang dit och kom, till vår stora förvåning, med planet! Hur bra?

Såhär ser världen ut ovanför molnen. Som sockervadd ungefär.

Nu är jag hemma i kalla Sverige igen. Jag har haft det super i Los Angeles. Helt obeskrivligt bra. Vi var på Disneyland, åt galet god mat, åt alldeles för mycket mat (nästintill oundvikligt), såg kolibrier, jag köpte en randig Diana (!!!), klappade små hundar i skyltfönster, njöt av solskenet och värmen, blev spottade på av en dinosaurie på Universal studios och träffade fina människor. Jag kunde utan problem stannat en vecka till. Simons värdfamilj var galet fin också, saknar dem jättemycket redan.

Här är jag och min kärlek. Och det obligatoriska posandet framför Universal Studios-globen innan man går in på själva området. Jag tog ungefär 2400 bilder, så jag har en hel del att gå igenom. Ett par av dem kommer nog hamna här också.

Appropå ingenting, jag trodde inte riktigt på jetlag innan, kunde inte riktigt förstå vad som var så farligt. Det är ju bara att ställa tillbaka dygnet igen? Fast, näe. Inatt somnade jag inte förrän halv 2 och vaknade, superpigg, redan vid halv 6. Vid tolvtiden blev jag helt galet trött igen, och vid 17 höll jag på att somna i Johns farföräldrars soffa. Så nu har vi sovit mellan 18-21. Världen är konstig. Speciellt när 9 timmar bara försvinner. Poff väck.

Det är i alla fall (trots jetlag) fint att vara hemma igen. Jag har saknat min säng och alla fina människor som finns här i de Småländska skogarna.