Idag steg jag upp två timmar tidigare än normalt för att skriva klart en redovisning till idag, nu är jag helt mör i både kroppen och huvudet. Det blir nog bra ändå.


Här är förresten vårt senaste tillskott i köket, en téhylla! Vi har haft så himla svårt att hitta en hylla som passar på den väggen, så i helgen snickrade jag och John till en hylla. Vi målade den med överbliven färg från våra köksstolar. Himla fin blev den.

Nu åker jag ut på landet för en natt. Jag ska pussa hästar och promenera i skogen. Dessutom är min finaste vän tillbaka i Småland för en vecka, så vi ska också träffas. Hur bra som helst.

Denna dagen har varit så himla knäpp. Jag brottades med skolarbete och datorer som inte vill samarbeta hela eftermiddagen och kvällen, tills huvudet sprängde och ögonen gick i kors. Tack vare en snäll pojkvän och en näve tålamod är det nu klart. Men, nog om det. Innan John åkte på möte hann vi i alla fall laga vår första blomkålsgratäng, supergott!




Sture var såklart också med och lagade mat. Dock är vi väldigt noga med att han inte får vara på bordet, inte ens en tass. Sitta i knät och spana över matbordet går dock bra, där trivs han kalasfint.

När jag var klar med skolarbete, och John färdig med sina UNF-saker gick vi på jazz. Palladium här i Växjö har jazzkväll varje onsdag. Hur fint som helst.


Kvällen till ära hade jag cirkusrosett och matchande naglar.


Vi mumsade på galaxens godaste kanelbullar samtidigt som de jazzade för fullt på scen.


Finaste.


När vi kom hem väntade lilla Sture på oss. Alldeles nyvaken och rufsig i pälsen. Såklart helt omöjlig att motstå, vi gosades lite och jag bestämde att varm kattungemage är det absolut bästa att värma näsan mot.

Våren får gärna komma nu. Jag behöver sol och värme, känslan av nytt gräs under fötterna, lukten av varm häst, hallonpaj och bara ben. Nu, tack.

När jag öppnade kylskåpet idag för att göra frukost hittade jag detta:


Min finafina galaxhjälte hade lämnat ett litet kärleksbrev bredvid osten. Hur fint? Måste vara det bästa sättet att börja en måndag på, med flygödlor i hela magen och kärlek ända ut i fingertopparna.


Bilden på brevet är taget på studentbalen. Lite såhär såg vi ut då. Jag sprang på klänningen i en liten affär i Göteborg, och John lånade min farfars frack. Det var en bra dag. Åh, han gör mig så glad, min galaxhjälte.

I fredags pussade jag John och Sture hejdå. Jag åkte hem till landet för en natt. Där tog jag långa promenader, äntligen kan man känna lukten av mossa och fjolårets gräs, ni vet, så det luktar precis innan krokusarna slår ut. Vårfåglarna har också vaknat till liv. Det är fortfarande kallt som tusan, men det är definitivt vår i luften. Jag klappade fina katter, mös med taxarna i soffan och red min fina ponnyhäst i kvällsljuset. Ätit långfrukost och läst knäppa kontaktannonser. Nu är jag dock dunderförkyld, den kalla luften blev lite för mycket för min kropp. Jag måste lära mig att klä på mig ordentligt.

Nu ska jag iväg och agera dokumentärfotograf. Kan bli spännande.

Idag har jag och Ernst (klarinetten heter så) spelat för glatta livet. En dag ska jag bli lika duktig som Benny Goodman.

(Alla delar av filmen ligger uppe på youtube, hur bra som helst.)

Ikväll är jag och Sture ensamma hemma så vi har myst ner oss i sängen under alla täcken och kollar på Emil i Lönnerberga. Så himla fint och somrigt. Alla pratar superbred småländska, och husen är röda med vita knutar: precis som hemma på landet (vi har till och med en likadan vedspis, knasigt nog). Innan jag flyttade till Växjö pratade jag också galet mycket småländska, men alla tittade så konstigt på mig och hade svårt att förstå så jag fick tona ner det lite. Nu använder jag till och med R. Lite dumt, småländska är ju faktiskt ganska charmigt (eller chaamitt som jag hade sagt).

Jag längtar förövrigt ännu mer till barmark och värmande sol när jag ser Emil springa runt barfota. Snälla, snälla vinter, låt det bli vår. Jag orkar inte frysa mer.

En dag åkte vi till Santa Monica Beach. Där fanns det både pariserhjul och bergochdalbana, men jag strosade mest längs med stranden, fotograferade alla hungriga fåglar och njöt av solen.


Reseproviant.













Innan vi åkte hemmåt igen köpte vi en churros, smakar ungefär som äppelpaj.



På vägen hem stannade vi på en restaurang som heter Chili's, där åt vi den godaste efterrätten någonsin. Kladdkaka med varm fudge inuti, vaniljglass med hård chokladglasyr och kolasås. Så galet gott. Fast, så galet mättande. Jag och John delade på en, annars hade vi aldrig orkat äta upp. Superfin dag!

Här är tre småsaker som fick följa med mig hem från Los Angeles:


En liten guldcykel som får hänga runt min hals lite titt som tätt.


Ett par röda skor med prickig sula som fick bli mina för endast 30kr.


Och en randig Diana. Jag hade länge tänkt köpa en Diana och blev därför överlycklig när jag hittade denna längst inne i ett hörn på Urban Outfitters. Den ska få följa med på äventyr i vår och sommar. Hur bra som helst.

Igår var det alla hjärtans dag, men också dagen då John hade varit min i 1035 dagar.


För att fira detta överöste jag honom med röda pussmunnar innan jag gick till skolan.


När jag kom hem senare på kvällen möttes jag av John i dörröppningen: "kom inte in i köket!" Några minuter senare kom han ut med kladdkaka, fläderbärsdricka, en liten orkidé och ett kärleksbrev. Hur fint som helst. Han är fantastisk, min lilla sjöman.


På kvällskvisten hittade jag ett till litet kärleksbrev i kylskåpet, instuvat mellan sylten och Stures mat. Supermysigt. Finaste måndagen på länge.

När jag vaknade idag var det strålande fint väder ute. Det firade jag med frysta hallon och mjölk till frukost. Mjölken fryser och blir nästan som glass. Gott!



Sedan kröp jag ner mellan mina två pojkar igen. Galaxens finaste. (Ifall ni undrar håller vi på att vänja Sture vid sele, för att underlätta för framtida utflykter.)


Sedan åkte jag ut till landet för att hälsa på mina föräldrar och klappa på alla fina djur. Här är utsikten från mitt rum. Det är världens bästa läsrum, på kvällarna blir det så tyst att man hör mössen prassla i väggarna och vinden susa utanför. Väldigt stämningsfullt.


Videkissarna har redan slagit ut! Snart, snart så är det vår igen!


Jag släppte ut våra löpänder, då blev de superglada (och lämnade mystiska spår efter sig i snön)!

Sigrid sa hej. Hon är den sötaste katten jag vet, efter Sture såklart. Jag är hennes favoritmänniska så hon blir jätteglad varje gång jag kommer hem. Sist jag sov över låg hon på min mage hela natten.


Mamma bjöd på wienerbröd. Vi ville egentligen ha semlor, men de var slut. Fast wienerbröd är lika bra!


Innan solen gick ner hann jag också att rida min finafina ponny. Han var lite blyg för kameran idag, men här är hans öron i alla fall. Just nu är det sådär härligt vinterluddiga som bara ponny-öron blir.




Jag hann också att fotografera stjärnorna. Pappas kamerastativ är sönder så jag använde en stol i stället, fungerade minst lika bra. Det är något av det bästa med landet, att man kan se stjärnorna. Så himla fint.

Bild: källa
Bild från spelningen på Uffes Källare (såklart, alla ser ut som sköldpaddor när de spelar klarinett, annars blir det minuspoäng).

Strutsar och en vår i Paris (klicka!)
Det här är ungefär det jag lyssnar på nu. Bästa boten mot grått humör, det är nämligen helt omöjligt att sitta still med jazz i öronen. Ni vet, blåsinstrument i överflöd och så svängigt att man nästan går av på mitten. Blåsinstrument måste förresten vara den bästa uppfinningen någonsin. Speciellt klarinett. Som en vårdag eller nackpussar, ungefär så känns klarinett.

Idag när jag vaknade yrde snön utanför fönstret. Snöstorm och sådant roligt. Det enda som finns att göra dagar som denna (när allt man önskar är vår, men snön bara fortsätter komma) är att:



Gosa med galaxens mjukaste kattnos. Detta är för övrigt det allra bästa sättet att börja dagen på, snö eller inte.


Klämma fast den paljettrigaste fjärilen i håret. Man sprider reflektioner över väggarna vart man än går, som ett litet bärbart minidisco.


Strössla lite glitter runt ögonen också, så att världen blir magiskt suddig när man kisar.


Fast, det allra bästa man kan göra en dag som denna är att krypa ner under en filt med en fin bok (och så en katt på magen, förstås). Detta är nog det bästa jag läst. När jag öppnade boken för första gången kändes det ungefär som om en tornado slog rot inuti mig. Jisses, vad bra den är. Jag läser oftast väldigt snabbt, men nu anstränger jag mig verkligen för att läsa långsamt. Den får ju inte ta slut.

Igår bakade jag och John semlor. Det blev 12 små, supergoda bullar (2 stycken ligger redan i våra magar). Gott!

I lördags bar det av hem till Jennys föräldrar. Där hittade jag en Jenny och en helt enorm katt. Klump heter han.




Vi gick på promenad med hennes sötknäppa hundar.



När vi kom hem igen pysslade vi med lite origami.


Lite knepigt, men det blev ett par elefanter och (nästan) två svanar!


Vi bakade tigermuffins med mintchoklad.


Vi dansade lite under tiden muffinsen gräddades.


På med glasyr!


Och pussa lite på galaxens sötaste Skrållan.



Sedan var det dags för middag hemma hos mina föräldrar. Jenny och hennes fina föräldrar var bjudna, som tack för att Sven hjälpte oss med mammas pass inför Los Angeles-resan. Praktiskt nog bor vi grannar (3km genom skogen, men det räknas som grannar när man bor mitt ute i skogen).


Världens bästa efterrätt. Smält after eight på päronhalvor och glass! Så galet gott.


Efter några timmars pratande och skrattande i vår soffa åkte våra fina gäster hem. Då var det bums i säng med en trött katt på magen. Finfin lördag!

Lite såhär ser jag ut idag. Snartsnart kommer Jenny och hämtar upp mig, sedan åker vi hem till skogarna utanför Ljungby. Kommer bli en superlördag. Hoppas ni får en galet fin helg!

Jag har galaxens finaste vänner. Det är jag helt övertygad om. En av de allra bästa (bästbästa) heter Jenny. Hon är finurlig och dramatisk, fast ändå med fötterna på jorden. Precis som jag älskar hon hästar, fyrbenta vänner i alla former egentligen. Jenny är världsbäst på att sjunga och när hon blir stor ska bli allra bäst på att sjunga opera. Hon är en sådan vän som alla behöver. Vi umgicks hela tiden innan, red flera mil, åt hallon och kladdkaka, badade i grumligt sjövatten, detektivade och filosoferade om livet. Nu sjunger hon dock opera i Stockholm så vi ses inte alls lika mycket längre. Det gör lite ont i hjärtat, men det blir desto finare när vi ses. Nu har vi inte träffats på superlänge och jag går nästan av på mitten av saknad. På lördag ses vi igen. Det kommer bli kalas.

Ikväll är jag och Sture ensamma hemma, så vi myser i soffan framför Scrubs och planerar inför framtiden. 2011 kommer nog bli ett alldeles förträffligt år.

(Är inte nyvakna katter det finaste som finns? När de ser ut som ett yrväder i pälsen och sträcker på sina små tassar.)

Galaxens finaste.

Tisdagsklänning.


Tisdagsfika.



Tisdagskatt.


Tisdagsmiddag.